Långnav till Berlin

Onsdagen den 12 Maj samlades eleverna Daniel, Peter, Stefan och undertecknad; Elisabeth tillsammans med lärarna Stefan och Anders på Johannisberg för att påbörja planeringen för vår långnav. Och inte vilken långnav som helst, målet för resan var Berlin där vi också hoppades hinna titta på den pågående flygmässan.

Först delade vi upp oss i två besättningar och satte igång att räkna på vikt och balans. Kunskaperna från teorikursen kändes plötsligt långt borta, men med lite assistans var snart beräkningen gjord. Då upptäcktes konsekvensen av att placera oss mer välväxta i samma plan; bränslemängden vi kunde få med oss blev i minsta laget… Det var bara att tänka om. Först när vi växlat flyglärare och placerat det mesta av bagaget i IZG som hade den lättaste besättningen, kunde vi få med oss tillräckligt med bränsle.

Så var det dags att rita ut färdlinjer, beräkna kurser, farter och tider. Lite pyssel är det… När klockan började närma sig midnatt hade jag inte lyckats navigera ut ur Sverige än. Och ATS-färdplanen var knappt påbörjad. Eftersom vi alla började bli ganska trötta vid det laget, beslöt vi att fortsätta planeringen nästa dag.

På torsdagen, dagen före dagen D, görs färdplaneringen klar. Även denna dag blev lång, men till sist var allt klart och Anders gick igenom utrustningslistan med oss. Så mycket man nu får med sig med en begränsning på 5 kg/person. Vi fick emellertid klart för oss att det viktigaste att få med, förutom tandborsten, var huvudvärkstabletter…

På morgonen den 14:e samlades Daniel, Stefan och undertecknad på Hässlö för att göra de sista förberedelserna, föra in vindarna i driftfärdplanen, och göra vårt flygplan, IDY, klar för avfärd. En sista koll av vädret visar att det inte precis är sol och högtryck över hela Sverige, men åtminstone CAVOK på de flesta flygplatser i vår väg.

När vi börjar bli klara, anländer IZG från Johannisberg och vi kan göra den sista bagagefördelningen. Flytvästar åt alla. Dricka och frukt åtkomligt. Kameror åtkomliga. Och välvikta kartor beredda.

Något försenade lyfter först IZG och sedan vi med IDY mot Sturup. Lite tyngre än vi är vana vid från de andra flyglektionerna, men med mer än 2 km bana tillgängligt, känns det betryggande.

Färden går via TINKA mot Finspång och Linköping. FL45 som vi hoppfullt skrivit i vår färdplan, visar sig snabbt bara vara en önskedröm. Molnbasen gör att vi får hålla oss på högst 1500 MSL. I Linköping verkar det vara någon slags militär skolflygning på gång, så där vill flygledarna inte ha oss, utan tvingar oss att göra en lång omväg runt Malmen. Något försenade hittar vi dock tillbaka till färdlinjen och kan fortsätta mot Jönköping.

Molnbasen fortsätter att sjunka. Vi hör hur IZG frågar Jönköping om vädret och får till svar att det ”är ganska grått utanför fönstret”. Småländska höglandet känns mycket högt under de låga molnen men framför oss ser vi staden Jönköping helt klart vid Vätterns strand och det känns tryggt och bra att fortsätta. Däremot tjocknar det till söderut.

Molnen tvingar oss allt närmare marken och det känns inte alls lika tryggt och skönt längre. Stefan hjälper till med navigeringen och jag får koncentrera mig på att flyga planet. Vi får lära oss att det är bättre att se framåt än att hålla till i molnbasen där man i och för sig är högre upp, men inte alls har samma sikt. Hu! I den här situationen vill jag aldrig hamna på egen hand. Som segelflygare är jag van att titta efter ”landningsbart”, men de mossar som finns under oss här ser inte speciellt inbjudande ut. Hade jag varit själv hade jag nog landat i Jönköping.

På radion hör vi hur IZG ger upp och går upp i molnen för att flyga IFR, och snart bestämmer vi oss för att göra samma sak. Fram med IFR-manualen och upp med nosen. Det känns onekligen skönt att öka avståndet till Terra Firma. Nu blir det riktig instrumentflygning. Helt klart lite annorlunda än fuskvarianten med glasögon som jag fått prova på tidigare. Molnen är tjocka men med ibland överraskande stora håligheter mitt i, som förtrollade salar. Och ibland smattrar regnet mot vindrutan och allt är helt grått. Man får verkligen titta på instrumenten hela tiden för att inte förvillas.

Så småningom tunnas molnen ut, och vi kan sjunka och återgå till VFR igen. Nu är det inte långt till Sturup, och snart dyker Domens stora vita golfboll upp. Sturup släpper in oss utan väntetid och snart kan vi sätta hjulen i banan. Det känns onekligen lite annorlunda att landa med en PA28 än med de SAS-plan som jag vanligen landar med här.

Uppställda på plats 15 ropar vi upp Sturup Handling som består flygplanen med bränsle och oss med transport till terminalen.

Först ett besök i briefingrummet för att få de senaste väderobservationerna. Ingen av oss har väl någon större lust att flyga hela vägen till Berlin i moln. Men vädret för Tyskland ser bättre ut och bör inte medföra några problem. Däremot är det mycket tveksamt om morgondagen kommer att ha flygbart väder. Vid den välbehövliga lunchen, som vi får avnjuta efter att ha passerat säkerhetskontrollen, blir det allmänt rådslag. Ska vi vända eller fortsätta? Om vi fortsätter, är det OK att vi inte kommer hem förrän på söndagen? Finns det några alternativa resmål som vi kan åka till istället? Här gäller ”en för alla – alla för en” och samtliga måste vara eniga om beslutet. Efter en stunds diskussioner, blir beslutet att vi ska fortsätta mot Berlin och stanna kvar en extra dag för att flyga hem på söndagen.

Tillbaka till briefingrummet för de sista planeringarna. Och sedan tillbaka till säkerhetskontrollen igen för att få lov att komma tillbaka till våra plan. Men nu hittar kontrollen min lilla fickkniv som jag har i handväskan, och det tar en stund att övertyga dem om att jag inte är en terrorist som har för avsikt att kapa en Boeing från SAS utan har ett eget litet flygplan som väntar. Till sist går de med på det, och ordnar med transport för både fickkniven och oss, tillbaka till plats 15.

Nu är det Daniels tur att flyga och jag får luta mig tillbaka i det bekväma baksätet och njuta av färden. Öresund glittrar i solljuset och det är förvånansvärt många båtar som trafikerar vattnen under oss. Vi lyssnar på hur en BApilot som begärt väder från Köpenhamn, först får det uppläst och sedan läser tillbaka hela! Nåja, nu vi vet i alla fall vad det är för väder på Heathrow…

Så är vi över Tyskland. Rapsen blommar och marken ser ut som ett lapptäcke i grönt och gult. Vi försöker få kontakt med flygplatserna som vi passerar, men ingen verkar intresserad av att svara även om vi försöker med ”Guten Tag” och ”Danke Schön”. Vädret är ganska disigt, och molnen relativt låga, men vi har ju lite att jämföra med nu, och har inga som helst problem med att hitta.

Snart syns flygfältet Schönhagen, precis där vi hade förväntat oss. Här är mycket trafik och väjningsreglerna kanske inte precis som vi är vana, men efter en mjuk och fin landning av Daniel, kan vi taxa till parkeringsplatsen på ett fält bredvid banan.

Med sedvanlig tysk effektivitet blir vi snabbt hämtade med en minibuss och skjutsade till terminalen. Här får vi hjälp att boka ett hotell och blir även bjudna på skjuts dit. Hotellet finns i den lilla staden Trebbin, som ligger alldeles i närheten. Mycket fräscht och trevligt och uppenbarligen byggt efter murens fall. Nu är vi ju i f.d. Östtyskland och det är intressant att se hur staden har utvecklats. Här finns både gamla, trasiga byggnader och tjusiga, stora, nybyggda villor.

Efter incheckningen på hotellet beger vi oss på jakt efter middag. Klockan har hunnit bli över åtta, och vi har tackat nej till att äta på hotellet för att istället hitta något trevligt ställe i stan. Det visar sig dock inte helt lätt. En timme senare har vi fortfarande inte hittat något som kan se ut som en restaurang och vi börjar räkna ihop vad vi har för ätbart som nödkost (två bananer, ett äpple och några halstabletter). Men, just när det börjar se mörkt ut, hittar vi stadens (enda?) matställe; ”Stadtmitte”. Här serveras vi utmärkt tysk husmanskost och god tysk öl. En skön avslutning på en händelserik dag.

Lördagen randas med gråmulet väder, precis som utlovat. Efter god hotellfrukost, promenerar vi till stadens järnvägsstation. Ett stort, modernt tvåvåningståg plockar upp oss för färd till flygplatsen Schönefeldt, där den stora flygmässan är. Matarbussar skjutsar oss den sista biten till ingången och precis när vi kliver av bussen, börjar regnet. Som sedan fortsätter hela dagen. Och vi med våra fem kilo packning är ju inte precis klädda för regn. Men vad gör man inte för att få se på flygplan.

För flygplan finns det här. Hur många som helst. I alla storlekar, former och funktioner. Dessutom trotsar man vädret och gör många intressanta flyguppvisningar även om de ju får bli lite begränsade beroende på den låga molnbasen och friska vindar. Men imponerande är det!

Vad var det som visades? Det överlåter jag till den övriga flygintresserade besättningen att berätta… Själv fastnade jag för en mycket liten, röd och otroligt häftig jetkärra. En sådan skulle man ha. Kanske något för klubben att satsa på :).

Efter att ha strosat runt i regnet och kylan hela dagen, började till och med de mest intresserade i gänget att få nog, och vi börjar dra oss mot utgången. Och det är det ju några till som gör… Så vi börjar undra hur länge man skulle få vänta i regnet för att få plats på en av matarbussarna. Men precis när vi kommer ut genom grindarna, får vi syn på ett tåg. Och eftersom ord och handling är ett när man är trött i benen, blöt och kall, hoppar vi upp på tåget. Utan att ha en aning om vart det går.

Till att börja med går det sakta troligen beroende på att både räls och banvall är lite undermålig, men sedan går farten upp. Det verkar i alla fall som om tåget går mot Berlin. Så småningom kommer vi till en hållplats där de flesta går av, så vi tycker att det är bäst att vi också gör det. Här finns spårkartor och vi försöker fundera ut vilket tåg som vi skulle kunna åka med. Anders har förutseende nog tagit med sig karta och tidtabell över tåget till Trebbin där vi bor, men den visar sig inte alls stämma överens med kartorna som finns på denna station. Efter ett rådslag beslutar vi oss för att åka in till Berlin. Vi är ju i alla fall så nära och även om fötterna är blöta, vore det ju kul att få komma dit.

På den här stationen finns också en biljettautomat och som de lydiga svenskar vi är, försöker vi genast köpa biljetter ur den. Nu märks det visst att vi är tafatta utlänningar, för ett gäng skolungdomar förbarmar sig över oss och hjälper oss både att köpa biljetter och peka ut det tåg som vi ska åka med för att komma till Berlin.

Väl i Berlin besöker vi det kända radiotornet innan vi börjar leta efter någonstans att äta. Undertecknad lyckas, efter viss kamp, hålla sällskapet borta från Mac Donalds och Burger King och vi får en god middag på en trevlig restaurang. Därefter blir det myteri och hela sällskapet hamnar på Dunkin´ Donuts där kaloribalansen återställs med 24 (!) socker- och/eller chokladglacerade munkar!

Trötta och mätta hittar vi rätt tåg tillbaka till Trebbin och hotellet.

Söndag morgon och dagen för hemfärd.

Kl 8:00 blir vi hämtade av taximinibuss vid hotellet och körs tillbaka till Schönhagens flygplats, där IZG och IDY väntar på oss. Först ett besök i briefingrummet. Det tillgängliga vädret visar sig baseras på gårdagens väderobservationer, men vi får hjälp av den trevliga personalen att med hemliga kodord och programvaror få tag på uppdaterat väder. Molntäcket har brutit upp, och molnen förväntas stiga. Det låter bra!

Vi får skjuts ner till flygplanen. Vid den dagliga tillsynen överraskas vi av att hitta varsitt fågelbo ovanpå cylindrarna! I IZG är det t.o.m. helt färdigt, mjukt fodrat med fjädrar. Det tar nästan en halvtimme att få bort allt gräs och fjädrar som de ihärdiga fåglarna lyckats få dit på så kort tid.

Efter tankning så är vi då klara för avfärd. Det är min tur att flyga och jag kan inte låta bli att titta bekymrat på den mask av tät granskog som finns i banans förlängning. Men banan räcker gott till och även om det känns som om man får lyfta på fötterna över trädtopparna är det inga problem att komma upp.

Så vänder vi nosen norrut. På knagglig radioengelska kontaktar jag flygfälten vi passerar. Och se, idag går det bättre att få svar om det så beror på min kvinnliga stämma, alla ”good morning” och ”thank you” eller helt enkelt på att man har mindre att göra får vara osagt.

Molnbasen är 1200 ft och det känns högt och bra, speciellt som om den höjer sig undan för undan och det finns gott om blå hål. Dock är det lite för lågt för att våra flyglärare ska känna sig helt komfortabla med överfarten över vattnet, så där går vi ”on top”. Häftigt!

Landning och matpaus på Sturup. Nu blir vi igenkända av säkerhetspersonalen och de efterfrågar min fickkniv, men den finns kvar i flygplanet idag. Man lär sig…

En sista planeringsrunda och kontroll i briefingrummet och sedan bär det av ut till flygplanen igen. Nu börjar det kännas ganska hemtamt. Min tur att sitta i baksätet igen och för Daniel att flyga. Idag visar sig Sverige från en betydligt trevligare sida, och det blir en mycket njutbar flygning hem mot Hässlö. Vid 19-tiden sätter vi hjulen på hemmafältet och taxar in till hangarerna.

Tack för innehållsrika, spännande och lärorika dagar!

/Elisabeth Moglia, PPL-elev VFK

Västerås Flygklubb, Flygplatsen Johannisberg, 725 91 Västerås, Telefon: 021 - 13 56 12, Fax: 021 - 12 51 59, info@vfk.nu